Molekylvikten på lågmolekylärt heparin kan påverka VTE-behandling vid nedsatt njurfunktion

Antikoagulantiabehandling med lågmolekylära hepariner LMWH (low molecular weight heparin) är vanligt vid venös tromboembolism. LMWH elimineras företrädesvis genom njurarna, därför föreligger en tydlig potential för ackumulering av dessa medel och en ökad risk för blödning vid nedsatt njurfunktion. Detta är särskilt kritiskt i populationer med en hög förekomst av nedsatt njurfunktion, såsom äldre personer och bland patienter med samtidig cancersjukdom. Det visar sig dock att det skiljer sig mellan de olika lågmolekylära heparinerna när det gäller risken för klinisk ackumulering. Artikeln ”Tinazaparin and other low-molecular-weight heparins: what is the evidence for differential dependence on renal clearance?”¹ är en litteraturgenomgång som beskriver de olika sätt som de lågmolekylära heparinerna elimineras; antingen via njurarna eller på annat (cellbaserat) sätt. Artikelförfattarna ställer sig frågan om en större grad av clearance, som inte är njurbaserad, reducerar möjligheten för ett lågmolekulärt heparin att ackumuleras vid nedsatt njurfunktion. Artikeln konkluderar att tonvikten på antingen njur- eller icke-njurbaserad clearance beror på molekylvikten. De olika lågmolekylära heparinerna består av kedjor av glykosaminoglykaner med olika längd. Ju högre molekylvikt som det lågmolekylära heparinet har, desto mer kan balansen skifta mot icke-njurbaserad clearance. Litteraturgenomgången tyder på att LMWH som är mindre beroende av njurar för clearance kan vara att föredra för ovannämnda patientpopulationer med en högre förekomst av nedsatt njurfunktion.

¹⁾ Johansen and Balchen: Tinzaparin and other low-molecular-weight heparins: what is the evidence for differential dependence on renal clearance?. Experimental Hematology & Oncology 2013, 2:21 Page 2 of 8 http://www.ehoonline.org/content/2/1/21

Rekommenderad fortsatt läsning